Ett stenblads rotlöshet

Har ni någonsin funderat över varför grannens gräsmatta aldrig är grönare än din egen? Hmm, tänkte väl det. I annat fall tillhör ni de få lyckligt lottade som kan se, känna och älska livets såväl storslagenhet som litenhet. Vi andra mindre lyckligt lottade, får nöja oss att leva med ett livslångt förhållande med demonen Avundsjukan. En av grunderna till avundsjukan skulle jag vilja se som drivkraften och ambitionen att bli respekterad och få ett erkännande av sin omgivning, där de yttre tecknen på sina ansträngningarna då kan vara materiell rikedom, idoldyrkan, fina ämbeten, titlar mm. Kort sagt det som brukar kallas för statussymboler. På detta följer då en statusstress, eller prestationsångest som i de flesta fall leder fram till avundsjuka.
I dagens samhälle, där det aldrig ges eller finns tid att stanna upp och iaktaga sig själv, där produktions- och prestationshjulen rullar allt hastigare, där allt byggs på ekonomiskt instabila och kvasifilosofiska korthus, där skogstroll och "de små under jorden" har lämnats att självdö då de inte hinner visa sig tack vare ingen bryr sig eller alla bilar rusar så snabbt förbi, där människor inte längre tror på ett liv efter detta eller på ett högre väsen där de kompenseras för sitt jordiska lidande, blir också prestationerna under detta enda jordeliv särskilt viktiga; Några fler chanser ges inte.

En dikt som följt mig genom livet och som jag gett till många av mina vänner är

Ge

som om du vore en aldrig sinande källa

endast ämnad att dricka friskt vatten ur

det är inte säkert

du kan inte kräva

men,

om en solstråle vill ge dig av sitt liv

eller om ett trött höstlöv vill vila på din klara yta

då vet du

att det är en oändlig känsla

som aldrig dö

Så, det kanske är så, några fler chanser ges inte. Men vad jag än tror, så vet jag ändock en sak; att jag inte vet.

Och det ger mig stor trygghet, lycka och glädje