Samtalets krets

Dialektik är något fantastiskt enastående vackert, ett konstverk som kan ses ur både betraktarens ögon såväl som utövarens. Det är samtidigt det mest svårhanterliga av alla våra uttryckssätt. Och ett av de mest använda filosofiska begrepp genom tiderna. Dialektik är alltså ett uttryck för konsten att föra ett samtal. Frågan uppstår då; vad är ett samtal? Möter man någon bekant på stadens gator, förbereder sig hjärnan efter givna sociala mönster på vad vi skall samtala om, varvid samtalet då ofta blir för sakens, och inte dess egen skull. Är vi då dessutom på uselt humör, där vi måste motsäga vilken synpunkt som helst, har vi en fullständig lekstugeskatt av ord att ösa ur. Då är det ordkonstnärens skicklighet att hantera palett och duk som ger vinnande resultat. Man kan då även undra hur ofta vi under ett samtals framåtskridande, bryter ned och överskrider de motstridande åsikterna, för att nå en kunskap om verkligheten. Och eftersom verkligheten är så vitt skild i betraktarens ögon, då den byggs upp av individers skilda inlärningsmönster och sociala intryck och historia, anser jag dialektiken vara en synnerligen spektakulär illusionskonst. Ett fantastiskt förnuftsbegrepp vi använder utöver gränserna för möjlig erfarenhet, där vi ofta vecklar in oss i självmotsägelser. Å andra sidan skulle illusionen kunna vara/bli en insikt i annorlunda tänkande där ändock grunden måste bygga på en egentlig kunskap.

Tänk vad vi är små, men vilka oändliga möjligheter vi har till vårt förfogande i detta eviga Möbiusband av illusionär vindpinad ”Hötorgskonst”.

Vattenrening

Vi förknippar vatten med renlighet och därvid kommande hälsa, men så har det inte alltid varit. Vatten gav inte hälsa för att det gjorde rent, det skötte svetten om, utan för att man trodde det skyddade mot onda makter. Man behövde alltså inte stort mer än en vattensflaska för att hålla sig kurant. Blötare än så betraktade bildade européer långt in på 1700-talet som direkt skadligt. För enkelt folk var i princip allt vatten farligt. Det behärskades av Makterna, tog sig in i kroppsöppningarna och kunde till och med få kroppen att ruttna inifrån. Vi har tur att Darwin föddes som kunde påvisa att liv utan vatten inte kunde existera. Å andra sidan visste redan de gamla grekerna om vattnets helande kraft. Källornas och flodernas najader kunde bota och sia och havens nereider som red på delfiner var hovdamer hos Poseidons hustru.
I alla kulturer genom hela mänsklighetens historia har vattnet genomsyrat de otaliga sägner, historier, sagor, gåtor, mysterier, fabler, essäer, trosupfattningar mm. Och visst är liksom Gaia, vattnet en urkraft, den fundamentala livskraft som vi utan att ens funderar på och anser så självklar, byggt hela vår civilisation runt.
Gamla historier säger att - Makterna förtörnades lätt om man hanterade sitt vatten fel, t. ex. hällde ut använt eller överblivet vatten utan att spotta tre gånger först. Under antiken ansågs tex daggen bestå av månstrålar eller av de tårar som morgonrodnadens gudinna Eos fällde, och för kelterna var daggen det heligaste av alla vatten. I judisk kabbalism kom dagg att symbolisera återuppståndelse - den nya gryende dagen med färsk dagg.

Arkiverad sömn

Redan 1894 skrev Falstaff - ”Vattnet är ett farligt gift, vilket omger Visby stift”. Det var kanske därför Gotland, Innan det upptäcktes av Tjelvar, sjönk om dagen, men reste sig åter om natten.

Därom står i Gutasagan, nedtecknad ungefär samtidigt med Snorri Sturlussons (1179-1241) litterära mödor:

Gutland hittade först den man som hette Tjelvar. Då var Gutland bundet av mörka makter, så att det om dagen sjönk och om natten var uppe. Med denne man kom första elden till landet och sedan sjönk det aldrig mer.

Gotland är ett säreget land, vars urinnevånare ofta är lika karga, stolta och vänliga som dess natur. Omdömen såsom Kalkhawaii till Östersjöns pärla, florerar runt bland de hundratusentals turister vilka besöker Wisby och ön under ett par sommarmånader. Själv kom jag till Wisby 1978 och flyttade slutligen från ön 2004. Kanske var flytten ett sätt att överbevisa det gotländska talesättet – har man bott här på ön i mer än tio år, kommer man aldrig härifrån. Och nog kan jag förstå andemeningen i detta, men det är ändock bara en ö, även om ock så stor, som har en ö:s begränsningar. Till sist har man hittat alla platser, sett alla människor, hört allt skvaller och levt allas liv. Och man finner en sorgsam längtan till förnyelse, där världen egentligen borde vara större än vad som upplevs, där livet på något outgrundligt sätt försvinner ned i den gotländska kalkstensplatån likt en uppgiven suck.

En tid, i början av 1980-talet när jag bodde på norra Gotland, arbetade jag inom äldreomsorgen där jag åkte runt bland de äldre som fortfarande orkade bo kvar i sina gamla gårdar, att hjälpa dom med tex vedhuggning, snöskottning och andra tunga sysslor. Jag minns fortfarande med värme den gamla damen, runt 80 år, som bodde där ensam på sin lilla gård. Hon var född i granngården någon kilometer bort, gifte sig och flyttade in i nuvarande huset som tjugoåring. Mannen hade dött för 30 år sedan och hon hade sedan dess bott där själv och skött hela gården. En gång i veckan åkte jag till henne och hjälpte till med vedhuggningen. Efteråt var det alltid ett par timmars kaffedrickande med underbara hembakade bullar och kakor. Men det mest fantastiska var ändock detta att hon under hela sitt liv, endast varit i Wisby två gånger, där de båda gångerna var på besök på lasarettet. Nämnas skall att det är ca 5 mil dit. Annars bestod hennes fysiska värld i stort sett av en omkrets på någon kvadratmil. Och jag har aldrig i hela mitt liv mött någon som varit så nöjd och självsäker med sitt liv som hon. Som hon ofta påpekade – Va ska jag där ute att göra bland eländet, när jag har min säng här!

Jag älskar Gotland och Wisby, vilket för alltid finns i mitt minne att plocka fram vid behov och försiktigt packas upp likt en förundrad gåva ämnad till mig.