torsdag 17 februari 2011

Ytreflektion

Livet är en spegel, en illusion där vi simmar på glasets yta. Och ytan krusas när vi rör vår själ och dessa krusningar fönimmer andra. och harmonier eller disharmonier uppstår beroende vågrörelsernas inneboende mottaglighet för andra vågor.
Jag skulle vilja skriva en symfoni om ögons speglar. och om jag kunde eller vore den allsmäktige skulle jag låta mina tårar droppa på spegelytan och och placera en stjärna i varje tår, och de skulle gnistra och fylla upp ljus i själens boning, och se, det varde ljus.
Sitter med mig själv i tråkig hänförelse. en oförnuftets reflektion. en tons fullödiga dissonans. en tons höjd som spräcker en spegel i tusen bitar. och när ljuset bryts mot dessa tusenden skärvor uppstår regnbågar i mångfald. och det rena vita skymms och drivs undan till en skugga.
varje dag spelar vi schack med livet, och så länge vi vinner kan vi glädjas. eller? vi måste ändock spela nästa dag så då kan vi inte koppla av. för vad händer om vi då förlorar? och vem driver då dolken genom vårt hjärta? och låter vårt röda blod flyta och täcka spegelen.
giv mig förnuftets själ, en spegling av min osynlighet.
och spegelmakaren vart inte nöjd med sin spegel, så han ville slå sönder den. men mitt i slaget såg han i en vision sig själv i glaset. om hur hans själ låg i tusen plågade bitar. i evig tid, då han aldrig skulle kunna laga spegelen igen. och han hejdade sitt slag. och han insåg att det var bättre att leva med en illusion i en ofullkomlig spegel än i en krossad vansinnighet där varje skärva kastar tillbaka en galenskap.
vi dansar i speglarnas sal. lustfyllt kråmar vi oss och söker finna fördolda rörelser av det gudomliga inom oss. en spegel ljuger aldrig. men den är förrädisk. för den visar bara vad den själv vill och vänder vi den ryggen, driver den oss till vansinne. för vi vet inte vad den gör.
i rastlös ro irrar vi efter ögons offerlamm. där vi förklär oss i Guds ord och tar hans sorg som en förevändning för våra självplågerier. och vi försöker rena oss från vårt blod med att just krossa denna spegel.
En groda i en brunn vet inget om havet. Reflekterar vi någonsin dess rörelser, mer än på vindpinade stränder. Kanske måste vi sjunka in i dess rytm för att känna vår egen ursoppa. Överallt är vi skilda från elementen, och fågeln flyger över vågkammar men kan ej finna ro under fiskens yta. Och stenen lever sitt eget liv med tusenåriga andpauser och molnen finns inte för de kan inte bestämma sig, och vinden bara flyter formlöst att jaga bortglömda minnen. Vi är själva formlösa, plockade ur intighetens källa. Och det ger allt en oförutsägbar skönhet. Om vi bara ville se!





 

 






måndag 24 januari 2011

Samtalets krets

Dialektik är något fantastiskt enastående vackert, ett konstverk som kan ses ur både betraktarens ögon såväl som utövarens. Det är samtidigt det mest svårhanterliga av alla våra uttryckssätt. Och ett av de mest använda filosofiska begrepp genom tiderna. Dialektik är alltså ett uttryck för konsten att föra ett samtal. Frågan uppstår då; vad är ett samtal? Möter man någon bekant på stadens gator, förbereder sig hjärnan efter givna sociala mönster på vad vi skall samtala om, varvid samtalet då ofta blir för sakens, och inte dess egen skull. Är vi då dessutom på uselt humör, där vi måste motsäga vilken synpunkt som helst, har vi en fullständig lekstugeskatt av ord att ösa ur. Då är det ordkonstnärens skicklighet att hantera palett och duk som ger vinnande resultat. Man kan då även undra hur ofta vi under ett samtals framåtskridande, bryter ned och överskrider de motstridande åsikterna, för att nå en kunskap om verkligheten. Och eftersom verkligheten är så vitt skild i betraktarens ögon, då den byggs upp av individers skilda inlärningsmönster och sociala intryck och historia, anser jag dialektiken vara en synnerligen spektakulär illusionskonst. Ett fantastiskt förnuftsbegrepp vi använder utöver gränserna för möjlig erfarenhet, där vi ofta vecklar in oss i självmotsägelser. Å andra sidan skulle illusionen kunna vara/bli en insikt i annorlunda tänkande där ändock grunden måste bygga på en egentlig kunskap.
Tänk vad vi är små, men vilka oändliga möjligheter vi har till vårt förfogande i detta eviga Möbiusband av illusionär vindpinad ”Hötorgskonst”.