Redan 1894 skrev Falstaff - ”Vattnet är ett farligt gift, vilket omger Visby stift”. Det var kanske därför Gotland, Innan det upptäcktes av Tjelvar, sjönk om dagen, men reste sig åter om natten.
Därom står i Gutasagan, nedtecknad ungefär samtidigt med Snorri Sturlussons (1179-1241) litterära mödor:
Gutland hittade först den man som hette Tjelvar. Då var Gutland bundet av mörka makter, så att det om dagen sjönk och om natten var uppe. Med denne man kom första elden till landet och sedan sjönk det aldrig mer.
Gotland är ett säreget land, vars urinnevånare ofta är lika karga, stolta och vänliga som dess natur. Omdömen såsom Kalkhawaii till Östersjöns pärla, florerar runt bland de hundratusentals turister vilka besöker Wisby och ön under ett par sommarmånader. Själv kom jag till Wisby 1978 och flyttade slutligen från ön 2004. Kanske var flytten ett sätt att överbevisa det gotländska talesättet – har man bott här på ön i mer än tio år, kommer man aldrig härifrån. Och nog kan jag förstå andemeningen i detta, men det är ändock bara en ö, även om ock så stor, som har en ö:s begränsningar. Till sist har man hittat alla platser, sett alla människor, hört allt skvaller och levt allas liv. Och man finner en sorgsam längtan till förnyelse, där världen egentligen borde vara större än vad som upplevs, där livet på något outgrundligt sätt försvinner ned i den gotländska kalkstensplatån likt en uppgiven suck.
En tid, i början av 1980-talet när jag bodde på norra Gotland, arbetade jag inom äldreomsorgen där jag åkte runt bland de äldre som fortfarande orkade bo kvar i sina gamla gårdar, att hjälpa dom med tex vedhuggning, snöskottning och andra tunga sysslor. Jag minns fortfarande med värme den gamla damen, runt 80 år, som bodde där ensam på sin lilla gård. Hon var född i granngården någon kilometer bort, gifte sig och flyttade in i nuvarande huset som tjugoåring. Mannen hade dött för 30 år sedan och hon hade sedan dess bott där själv och skött hela gården. En gång i veckan åkte jag till henne och hjälpte till med vedhuggningen. Efteråt var det alltid ett par timmars kaffedrickande med underbara hembakade bullar och kakor. Men det mest fantastiska var ändock detta att hon under hela sitt liv, endast varit i Wisby två gånger, där de båda gångerna var på besök på lasarettet. Nämnas skall att det är ca 5 mil dit. Annars bestod hennes fysiska värld i stort sett av en omkrets på någon kvadratmil. Och jag har aldrig i hela mitt liv mött någon som varit så nöjd och självsäker med sitt liv som hon. Som hon ofta påpekade – Va ska jag där ute att göra bland eländet, när jag har min säng här!
Jag älskar Gotland och Wisby, vilket för alltid finns i mitt minne att plocka fram vid behov och försiktigt packas upp likt en förundrad gåva ämnad till mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar