Återgång

Finns det något mer ödsligt vemodigt än när man stöter på ett förfallet ödehus, vars sista livssuck försvann i en nu avlägsen vindpust i och med den siste boende själens försvunna fotsteg. Där allting har lämnats åt naturen, att återta det som en gång varit dess eget, och till sist enbart genom mödosamt sökande finna spår av det som en gång varit. Denna kamp, som vi så medlidsamt känner till, förenar oss människor som ett kännetecken för tillvarons skeenden. Vi strosar blint runt livet och kämpar för att nå en självinsikt, enbart för att upptäcka att vi inte är ensamma i denna kamp. Och aldrig varit det. Att hundratals generationer före oss redan nött sönder denna visshet, men att vi nu förlorat och på tröstlösa stigar söker återfinna kunskapen.
Men det finns en stor tillfredställe i det hela. Att våga ta till sig det som varit, att med ett barns nyfikenhet utforska rofyllda, stretande och sovande sinnen och att fylla sin egen brunn med alla dess kärril som ansamlats från tidigare åldrar.