Samtalets krets

Dialektik är något fantastiskt enastående vackert, ett konstverk som kan ses ur både betraktarens ögon såväl som utövarens. Det är samtidigt det mest svårhanterliga av alla våra uttryckssätt. Och ett av de mest använda filosofiska begrepp genom tiderna. Dialektik är alltså ett uttryck för konsten att föra ett samtal. Frågan uppstår då; vad är ett samtal? Möter man någon bekant på stadens gator, förbereder sig hjärnan efter givna sociala mönster på vad vi skall samtala om, varvid samtalet då ofta blir för sakens, och inte dess egen skull. Är vi då dessutom på uselt humör, där vi måste motsäga vilken synpunkt som helst, har vi en fullständig lekstugeskatt av ord att ösa ur. Då är det ordkonstnärens skicklighet att hantera palett och duk som ger vinnande resultat. Man kan då även undra hur ofta vi under ett samtals framåtskridande, bryter ned och överskrider de motstridande åsikterna, för att nå en kunskap om verkligheten. Och eftersom verkligheten är så vitt skild i betraktarens ögon, då den byggs upp av individers skilda inlärningsmönster och sociala intryck och historia, anser jag dialektiken vara en synnerligen spektakulär illusionskonst. Ett fantastiskt förnuftsbegrepp vi använder utöver gränserna för möjlig erfarenhet, där vi ofta vecklar in oss i självmotsägelser. Å andra sidan skulle illusionen kunna vara/bli en insikt i annorlunda tänkande där ändock grunden måste bygga på en egentlig kunskap.

Tänk vad vi är små, men vilka oändliga möjligheter vi har till vårt förfogande i detta eviga Möbiusband av illusionär vindpinad ”Hötorgskonst”.