Solspegel & livsro

Under fem års tid hade vi förmånen att bo i en gammal bruks-miljö från 1600-talet. Bålby gård, strax utanför Hasselfors. I den gamla herrgårdens ägo ingick även en liten träkyrka, byggd 1651. Kyrkan låg endast 10 minuters gångväg från där vi bodde, vilket gjorde att jag besökte den flera gånger varje vecka. Jag älskar den kyrkan. Kunde sitta där flera timmar och följa solens lek utmed väggar, golv och tak.
Vad funderar man då över på en sådan plats? Märkligt nog hamnade jag aldrig i några existentiella livsfrågor om Guds varande eller icke. Snarare om varför det är så viktigt för så många att behöva en Gud, och varför så många är så fanatiska att de kan gå i döden för sin sak. Jag avskyr denna fanatism, där man stänger alla dörrar, där man med skygglappar slänger orden lyhörd, öppenhet och fördragsamhet i smutsen.
För mig, är det rätt enkelt. Alla religioner har rätt, Och fel. Alla religioner har något att bidra med, och de viktigaste orden är moral, etik, kärlek, lyhördhet, öppenhet för andra, respekt för livet och det som lever. Sen må du vara Buddhist, Islamist, eller från någon afrikans stamreligion, Kristen, Sikhist, Jude eller Daoist. Eller något annat av de hundratals existerande religioner.
För en tid sedan satt jag, här i Vivalla, med fyra invandrare var och en representerade med fyra olika religioner. Efter en stund kom samtalet in på trosupfattningar och deras syn. När de då till sist frågade mig vad jag trodde på, gav jag min korta och enkla syn på tillvaron - jag tror på mig, jag tror på er och alla människor, och jag tror på livets underbara skönhet. Efter några sekunders förundrad tystnad, omslöts jag av fyra olika religioners värme och välkomnande.

Frågan jag ibland får, av de som sett mina bilder, är - vad du måste sakna... Sakna? Varför det, och hur kan man sakna något man har? Mitt hjärta rymmer de minnen jag älskar och fyller mitt bakgrundsbrus med värme, kärlek, erfarenhet och glädje. Jag ser det som en skräckfylld tillvaro att alltid behöva leva på saknader, istället för att ta till sig saknaden som en öm del av sig själv. En del av min historia, är en del av min framtid och jag väljer vilken del jag tar med mig in i mysteriets framtid. 

Livet är egentligen ganska enkelt. Varför komplicera till det hela?!

Vintersömn

Vintern har gått och blivit kall och våren känns avlägsen, som om den blivit bannlyst för att inte störa ron i stillheten. En ro så påtaglig, som om man undrar om man finns där eller inuti sig själv. Ögon som ser men inte behö­ver se, så därför sluter jag dom för att se mer. Till och med bättre. Och blundar man länge, så kan jag kanske känna vinden under mina fötter. Fötter för mark, som gräver sig ned som rot för träd. Där. Under. Ett gammalt minne som slum­rar. Sömndrucket andas det om gryningen över landskapet, en andning så sublim att jag kunnat missa det, om det inte vore för dom slutna ögonen. Jag för­söker om­famna minnet, innesluta, greppa det med mina tår, och låter det strömma upp till mina ögon. Viskande, tyst förändras naturen och svagt avlägset känner vinden på min kropp. Likt små löpande bergsryggar knottrar sig skinnet av kylig säll­het, en obekanthet som inte känner igen sig från andra minnen. För­stulet sling­rar det sig runt likt lianers armar trevande efter en fästpunkt för att nå vidare i min dunkla själs tillvaro. Förundrad av denna nyvaknade tillvaro lå­ter jag mig inbjudas av denna barnsliga och nyfikna något. Stilla rusar tidens ström som en ensam blixt genom min själ. Bilder. Hundratals bilder kastas genom ögonens frånvaro. Kittlande och sprattlande retar denna närvaro mina sinnen till bristningsgränsen. Jag försöker att ta mig ur detta grepp, men nyfikenheten tar överhand. Så slutar med ens visningen och kvar blir bara en sorgsen röst som manar mig att öppna ögonen och se det som en gång varit. Begynnelsen och början. Långt bort ur tidens brunn känner jag människors andning och röster av evig framtida frånvaro. Sakta förändras landskapet till det det en gång var. Förundrad sätter jag mig ned på en stor sten, och iakttager tidens förändringar. Bilder flimrar förbi, hastigt och oförutsägbart. Trött sluter jag ögonen igen. Vinden tar tag i drömmarna och ger en stilla ro som smeker i själ och sinne. Berg som en gång vandrat bortom horisonten vittrar sakta ned till små smulor och äts upp av tiden. Gav liv till det som en gång var men nu sover i frånvarande drömmar. Endast bergens rötter står kvar med en insikt om att leken är slut.

 

Hela världen i en punkt

Vi har flyttat till Vivalla!

Efter att ha bott 25 år på Gotland, Sveriges vackraste och mest exotiska ö, och 5 år i Hasselfors, en gammal genuin bruksmiljö från 1600-t, har vi nu äntligen landat i Vivalla. Efter flytten från Gotland, har vi i alla år fått den ständiga frågan: - Hur kan man flytta från detta paradis? Och när vi i våras bestämde oss för Vivalla, följer nu jämt en annan fråga: -Hur kan man flytta till Vivalla? Jag förstår frågorna, men vad jag inte förstår, är folks rädsla för att pröva något nytt, något annorlunda, det okända. Jag kallar det fenomenet för Mona Lisa syndromet. Fast tvärt om. Låt mig förklara:

Alla känner vi till världens mest berömda målning av Leonardo da Vinci: Mona Lisa, målat omkring 1505. Ända sedan barnsben får man lära sig hur fantastiskt, underbart och helt enastående detta konstverk är. Och har man då någon gång i sitt liv vägarna förbi Paris, vore det en dödssynd att inte gå in i museet och beskåda detta världens underverk. Nå, 1972 hade jag vägarna förbi Paris och kunde då, liksom alla andra, inte motstå ett besök på Louvren, där Hon, skönheten hänger. Min första spontana reaktion var – Besvikelse! Jag kunde på rak arm nämna åtskilliga målningar som jag fann bättre.

Och där har vi kärnpunkten i Vivalla! Innan vi flyttade fick vi höra om allt elände som var och hände här. Men ingen kunde komma med en förstahands förklaring om varför, utan alla sa bara ”att vi hört att....!” Var fanns de positiva sakerna om Vivalla? Så, med en irriterad suck, tron på att alla måste ha fel och nyfikenheten av att få möta detta mångkulturella Vivalla, bestämde vi oss att utmana alla dessa negativa uttalanden och hitta den levande själen här.

Nå, väl hitflyttade och efter 6 månaders boende, måste jag erkänna en sak: jag ångrar inte ett ögonblick att jag flyttade från paradisön Gotland, inte heller från det vackra Hasselfors. Om man stannar upp, öppnar sina sinnen och med ro iaktar Vivalla från dess själ, upptäcker man hur förunderlig vacker, mångfacetterad och livgivande detta virrvarv av raka husklumpar är. Det finns luft och rymd mellan husen, det finns rangliga staket, det finns överdådiga små trädgårdar likväl djupt förfallna. Trasiga persienner som abstrakta målningar hänger i tomma eller överfulla fönster, det finns träd och buskar som skyler om man vill vara ensam, det finns hemmasnickrade sneda altaner som spikats med pengabrist men med kärlek och behov. Det finns fantastiska gardinuppsättningar likväl gamla kartonger från Jysk när man inte har råd, och som får en att bli glad. Det finns mängder av småfåglar som tidiga morgnar tjattrande väcker en till ny dag, igelkottar som blygt rotar runt i halvt grävda rabatter, Det finns små och stora lekplatser som väcker liv i barnasinnets föreställningsvärldar, det finns 20-par skor uppställda på verandor som snart skall springa runt i ivriga små fötter, det finns gyllene små oaser med bänkar inbäddade i trolsk snårskog för trötta vandrare att sitta och filosofera. Och överallt finns solens lek med ljus och skugga mot många tegelväggar. Det finns små underbara kolonier där många med böjda ryggar drygar ut sin kost av odlade grönsaker, det finns stenar och kullar som vinden kan få ro bakom.

Men det mest slående och fantastiska, är den mångkulturella miljö som frodas, sjuder och bjuder på livlånga och ingående kulturer, att förmedlas till oss infödda svenskar. Här upptäcker man att vi plötsligt blir en del av världen, så vad skall vi då göra därute i världen nu när vi äntligen hittat den? Denna mängdkulturella brygd av oliklevande människor, alla dess historia och erfarenheter, alla dess olikformade liv bortom platser många inte ens hört. Vilken fantastisk smältdegel att ta tillvara, vilken potential av lärdom och visdom att utforska! Vilken charm av livsbejakande glädje, att bara man vågar ta emot får man mångfalt tillbaks.

Det märks att Vivalla är byggt för människor för att människor ska må bra. Träd och buskar, stora öppna lekparker med pulkabackar och nära till hela världen. Trots att Vivalla är byggt i miljonprogrammets konformitet så upplever jag en mängd spännande brytningar mellan det strikta och det lekfulla, mellan det väl uträknade och det som bara blev, mellan en människas syn på hur en trädgård kan prydas av en stor blå hoppborg, emedan en annan har fyllt trädgården med en gammal avlagd skinnhörnsoffa och torkställningar.

För de som inte vet:

Vivalla är en nordlig stadsdel av Örebro med ca 6000 innevånare, varav mer än hälften är invandrare från mer än 40 olika nationer, som talar mer än 30 olika språk

Det som var

Världen är föränderlig. Och i detta ligger då skönheten, men kanske samtidigt sorgsenheten att mista det som varit. Vad det vidare visar, är att vi då bör leva mer i nuet. Att lägga gårdagen i minnet och bevara den erfarenhet som oss givits. Att med tillförsikt se framtidens mysterium, och se den som en spännande resa mot okända mål.