Vintern har gått och blivit kall och våren känns avlägsen, som om den blivit bannlyst för att inte störa ron i stillheten. En ro så påtaglig, som om man undrar om man finns där eller inuti sig själv. Ögon som ser men inte behöver se, så därför sluter jag dom för att se mer. Till och med bättre. Och blundar man länge, så kan jag kanske känna vinden under mina fötter. Fötter för mark, som gräver sig ned som rot för träd. Där. Under. Ett gammalt minne som slumrar. Sömndrucket andas det om gryningen över landskapet, en andning så sublim att jag kunnat missa det, om det inte vore för dom slutna ögonen. Jag försöker omfamna minnet, innesluta, greppa det med mina tår, och låter det strömma upp till mina ögon. Viskande, tyst förändras naturen och svagt avlägset känner vinden på min kropp. Likt små löpande bergsryggar knottrar sig skinnet av kylig sällhet, en obekanthet som inte känner igen sig från andra minnen. Förstulet slingrar det sig runt likt lianers armar trevande efter en fästpunkt för att nå vidare i min dunkla själs tillvaro. Förundrad av denna nyvaknade tillvaro låter jag mig inbjudas av denna barnsliga och nyfikna något. Stilla rusar tidens ström som en ensam blixt genom min själ. Bilder. Hundratals bilder kastas genom ögonens frånvaro. Kittlande och sprattlande retar denna närvaro mina sinnen till bristningsgränsen. Jag försöker att ta mig ur detta grepp, men nyfikenheten tar överhand. Så slutar med ens visningen och kvar blir bara en sorgsen röst som manar mig att öppna ögonen och se det som en gång varit. Begynnelsen och början. Långt bort ur tidens brunn känner jag människors andning och röster av evig framtida frånvaro. Sakta förändras landskapet till det det en gång var. Förundrad sätter jag mig ned på en stor sten, och iakttager tidens förändringar. Bilder flimrar förbi, hastigt och oförutsägbart. Trött sluter jag ögonen igen. Vinden tar tag i drömmarna och ger en stilla ro som smeker i själ och sinne. Berg som en gång vandrat bortom horisonten vittrar sakta ned till små smulor och äts upp av tiden. Gav liv till det som en gång var men nu sover i frånvarande drömmar. Endast bergens rötter står kvar med en insikt om att leken är slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar